Inte var vi särskilt  bekanta med  Lucia
hemma i min barndom, 
hon var inte med på söndagsskolfesten heller.
Dels var hon nog  för katolsk,
och för världslig,  med läppstift 
och permanent i håret
på tidningsfotografierna man kunde rösta på. 
Och saffransbullarna smakade gott ändå.    

Men så på hösten i trean
ordnade fröken med en överraskning.
Hon släckte i skolsalen på morgonen den trettonde
och min kusin, som var längre än alla storpojkarna
och närsynt, kallades  för  ”glasögonormen”
och gick lite kutig för att inte märkas,
hon kom in först i raden av jäntor
i vitt nattlinne med ljus i håret och sjöng
”då i vårt mörka hus”  till frökens orgeltramp.
Vem visste att hon kunde sjunga?
Och att hon var så fin 

Och  resten av höstterminen tyckte vi
att det glänste liksom ett sken i hennes ögon.
Från luciakronan kanske. Och nog gick hon rakare i ryggen!

Evan Berjlund