En stilla nåd
Jag drömmer jag flyger
på den väldiga fågelns vingar
mot okänt mål
Sakta svävar den
ner mot den djupgröna dalgången
liksom för att landa mjukt
i gräset jag ville smeka
Den lyfter plötsligt igen
flyger högt och bestämt
sätter kurs
mot den röda solnedgångens himmel
När solen lämnar jord och himmel
dalar min fågel ljudlöst
in i det dovröda himmelsvalvet
vrider lite på fågelkroppen
för att lämna mig över
Så vore något att bedja om …
Yvonne Westrin