Av årets fyra skeenden är nog våren den mest efterlängtade och troligtvis den mest omskrivna. Hur många lyriska ord har diktaren genom åren fångat och nedtecknat? Säkert tusen och åter tusen ord, vägda i guldskål. Skalden med alla sina sinnen verksamma, kännande doften, värmen, ljudet och ljuset, blicken halvt inåtvänd sökande i minnet, orden som kan förmedla den lustfyllda våren.

Våren sägs också vara hänryckningens tid, pånyttfödelsens klockslag, rent av uppståndelsens skeende.

Det sistnämnda förstås, om man bortser från den andliga världen, endast som perenn växt, träd och buskar eller allsköns gräs.

Vi människor delar glädjen med det nyfödda gröna, dess blommor och skott. Kanske sitter det i våra gener, det arv vi fått, ett undermedvetande, nu blir der gott att leva, värme och mat i överflöd.

Kanske finns det i människans inre nedlagt ett frö av längtan, sökande efter friheten, efter ljuset som synliggör, inte bara tingens skönhet utan alltmer alltets väsen som vi bara anar.

Är det vårens känsla av frihet som gör den så lustfylld och efterlängtad, att kunna röra sig i markerna utan snödrivans hinder, att låta stugans dörr stå öppen. Eller har vi en dold längtan att åter vara ett med naturen, som människan var i begynnelsen.

Förnimmelsen av välbehag är kanske aldrig större än när den varma solbackens stubbe eller sten stöder din rygg och blicken vilar på närliggande spirande grönska, strandkantens glitter med anad lek av fisk och kryp, då är det vår.

Det är inte att förundras över varför skalden och vi alla andra försöker fånga våren på pränt, likt en karamell, för att suga på dess sötma så länge som möjligt.

Sen kommer sommaren men den har ett slut, det har inte våren.

Sören Molander Njutånger.