För oss nordbor är ljuset någonting särskilt angenämt, nästan ett lustfyllt ord.Bara förnimmelsen att varje ny dag förlängts med ett tuppfjät för omedelbart tankarna till än ljusare tider, värme, dagsmeja och vår.

Vårvinterns snötäcke är dubbelt vitt, gnistrande vitt. Ljuset är nästan bländande men ändå kan man se landskapets mångskiftande nyanser hur långt som helst.

Befinner man sig uppe på lapplands milsvida myrmarker eller ute i någon av dalgångarnas väst/östliga vattendrag kan man se den barrskogs gröna trädgränsen övergå till vita gränsfjäll mot Norge, med sina blåtonade toppar, trots att man befinner sig både tio och tjugo mil bort.

Tycker mig minnas att jag själv och människorna i södra lappland på något vis dröjde sig kvar utomhus när den första dagsmejan åstadkom dropp från takutsprången.

Gårdarnas folk gjorde sig ärende utomhus, stannade upp på vägen till ladugården eller vedboden, stod där bara stilla, iakttagande, med hörsel, synen och luktsinnena på helspänn, förnöjsamt insupande de första tecknen av vår.

Erinrar mig att det liksom finns en skiljelinje, en oidentifierbar tidpunkt när vinterns grepp om människorna och naturen hävdes.

Brytpunkten tycktes vara när högtryckets blå himmel över skarsnön och det flödande solskenet från tidig morgon fram på eftermiddagen, gjorde en paus, solen var då i dalande. Allting liksom stannade upp, även tiden, allt blev tyst, liksom lyssnande.

Hästens väg över det hårda snötäcket på väg till någon av utmarkernas grå lador, stannade mitt i steget, klippte med öron, lyssnande, som om den inte ville störa naturens förebådande vårtecken. Förmiddagens värmedaller i skogsbrynens söderlägen som skapat små vindilar med virvlande snökorn hade nu lagt sig till ro, allt var påtagligt stilla, förebådande något, våren.

Fortfarande kalla nätter när högtrycken blir allt stabilare under februari och största delen av mars. Men kylan känns inte längre på något sätt besvärande, ljuset och stigande dagstemperaturer med frisk luft i överflöd stärker både sinnen och vinterklädda kroppar.

Vinterns väg mot våren är kanske norrlänningens bästa årstid, då vistas man utomhus, i många fall från tidig morgon till sen afton.

I dag har skidorna i många fall ersatts av snöskoterns buller men den har sin berättigade plats om den används med förstånd. Många fler kan nu åka miltals med kälke och familj till avlägsen fiskesjö, grilla korv över öppen eld, sola i lä någonstans och låta barnen busa så mycket de orkar, de stör ingen.

När polarmörkrets skugga sakta drar sig tillbaka för att närapå övergå till dagsljus dygnet runt, ja då är vi nordbor särskilt privilegierade med det livsgivande ljuset.

Sören Molander Njutånger den 10 februari 2007