Där låg det plötsligt

i bitar.

Mitt fönster

vänt mot världen,

mot himlen och solen.

Mitt fönster, mitt skydd

mot blåst och regn.

Nu i vassa skärvor

vid mina fötter.

Går ner på knä,

vill laga de vassa bitarna,

liksom lägga pussel

till helhet igen.

Smärta i knäna,

smärta i fingrarna,

men jag bryr mig inte.

Vill göra rutan hel igen.

Sakta färgas glaset

i röda toner,

blandade med mina tårar

till rosaskimrande små oaser.

Hör min egen sorgsna röst

upprepa likt ett mantra:

”Jag vill laga, sätta ihop,

du ska bli hel igen”.

Smärtan i mina knän

får mig att sakta resa mig.

Jag betraktar de rödtonade

skärvorna och tänker:

”Så naivt av mig!

Varför skulle jag laga

skärvor av glas?”

Yvonne Westrin