Vi hade en bit att gå till fots till skolan, min syster och jag. Syrran var ca året yngre än jag, så det första året hade jag inget sällskap på vägen dit. Avståndet var lite för litet för att vi skulle få s k skolskjuts, men det var inget vi tänkte på – det var bara att knata på och den sista tredjedelen av sträckan var en rejäl uppförsbacke så vårt behov av motion blev verkligen tillgodosett. Själva skolbyggnaden låg på en höjd, stor och vit med utsikt över en sjö längre bort. Nedre våningen var själva skolan och den övre bodde lärarna på. Det var en s k B-skola, d v s flera klasser undervisades i samma skolsal. Klass 1-2 kallade vi för ”småskolan” och 3-6 fick heta ”storskolan”.

 

I lågstadiet, som det numera kallas, hade vi en äldre kvinnlig lärare. Hon var typisk för tiden (50-talet), knut i nacken och pratade ”stockholmska” som vi sa. Det var en hel del psalmsånger ackompanjerade av en gammal orgel som stod till vänster om katedern. Vi fick naturligtvis lära oss att läsa ur böcker av typen ”Far ror” och ”Mor är rar”. På den här tiden hade man välskrivning på schemat och där minns jag att jag utmärkte mig. Skrev man snyggt så fick man guldstjärnor i kanten. Lite då och då hade jag sådana och den som tog åt sig äran av det, var mamma. Själv reagerade jag inte så mycket på det. Inte vad jag minns i alla fall.

 

Lågstadiefröken lärde oss att läsa, skriva och räkna, visst, men det som jag som vuxen tycker var bäst, var att hon var så noga med två saker: 1) vi var tvungna att tvätta händerna före varje skolmåltid  2) med skärpa präntade hon in att man aldrig fick skräpa ner i naturen. Dessa två saker sitter numera i ryggmärgen på mig! Tack för det, ”Fröken”!

 

Vid nio års ålder var det dags för klass tre och den s k ”storskolan”. Nu skulle vi ha ”magistern”, som förutom lärare också var konstnär. Och visst fick vi rita och måla! Det ämnet stack magistern in lite här och var under veckan, vi visste aldrig när, för schema var det aldrig tal om i storskolan.

Jag kan inte påstå att jag blev någon höjdare på att teckna och måla utav alla dessa teckningstimmar. Magistern kunde aldrig låta bli att gå runt och peta i, d v s korrigera våra teckningar. Det var något jag faktiskt hängde upp mig på, för jag kunde aldrig se att min teckning blev bättre av hans petande.

 

Läxor hade vi aldrig och jag minns att han vid några tillfällen talade om för oss att om man undervisade rätt så behövdes inte det (jaghade behövt det, men den diskussionen lämnar vi här och nu). Mamma reste ibland till sin hemstad, Göteborg, varvid syrran och jag fick följa med förstås, men under förutsättning att vi gick i skola där. På Landalaskolan hade man läxor!Jag minns särskilt vid ett tillfälle – jag hade varit sjuk någon eller några dagar – och fröken i klass tre på den skolan skulle visa mig vilka sidor jag hade fått i läxa dagen innan. Det var sida upp och sida ner, hur mycket som helst, tyckte jag. Fröken såg inte att jag svalde och svalde och var nära att ta till lipen – jag stod snett bakom henne. Väl hemma senare, grät jag ut och fick sagt att fröken tänkte fel som gav så mycket i läxa.

 

S k ”språklära” (d v s ordklasser och satsdelar) var, hur konstigt det än låter, allas favoritämne i ”storskolan”. När vi fick rösta fram ämne på fria timmen, blev det detta ämne. Anledningen var att vi fick tävla om vilka som fått flest R i skrivboken under lektionen. Magistern satt vid katedern med en stämpeldyna och hade en stämpel med ett stort R. Han skrev en mening på svarta tavlan, sa  åt oss att ta ut så många satsdelar vi såg och sedan gå runt vid katedern och få våra R för varje rätt  uttagen satsdel. Vid lektionens slut bad han oss att räkna våra R varefter han skrek: ”Stå upp! Alla som har under XX, sitt ner! Alla som har under YY, sitt ner!” osv, osv … Till slut var där bara en som ännu inte satt sig och då hade den vunnit. Jag tror att det var tävlingsinstinkten hos oss som gjorde att det blev så roligt. Dessvärre har jag inget minne av hurhan lärde oss grammatiken, inte heller själva grammatiklektionerna (attans synd!), men allt det där måste ju ha funnits, annars hade

vi aldrig kunnat tävla. Gissa om jag haft nytta av denna basgrammatik i mitt fortsatta liv! Det har alltid varit så lekande lätt vid varje nytt språk jag börjat studera. Tack ”Magistern”!

 

Motion och idrott förekom ofta, säkert mer än det rekommenderade för mellanstadiet. Oftast la´ magistern in handboll eller brännboll strax före lunchen. Vi hade ju skogarna tätt inpå oss så det där med orientering med hjälp av kompass förekom lite då och då. Inte undra på att vi av skolsköterskan bedömdes vara A-barn de flesta av oss!

 

Uppsatsskrivning som rättades direkt vid katedern hade vi en hel del, likaså högläsning av vissa svenska klassiker (Mobergs In- och Utvandrarna, bl a). Jag älskade geografi, kunde liksom ”resa” på kartan genom att titta på de olika landskapen. Matematik var min svagare sida, men jag blev aldrig underkänd. (Konstigt nog förändrades det här med matematiken vid 20-årsåldern så att jag på en gång kunde säga resultatet av vissa s k tal – utan att sätta mig ner och räkna! Hur blir det så?)

 

Allmänt sett så var min skola mellan 7 och 12 en bra och framförallt en ”frisk” tid. Det var också en både rolig och lugn tid i mitt liv. Dock fick både syrran och jag en varsin örfil av magistern! Aga hade ännu inte förbjudits i skolorna, så det blev faktiskt minimalt uppseende av en och annan örfil.

Det var emellertid ytterst sällan som detta hände – även på vår skola.

 

Min syster opponerade sig en gång när magistern bestämde att vi skulle ha teckning. Alla skulle ha det utom Robin (fingerat namn), som skulle ta upp räkneboken och öva på viss matematik! Till bilden hörde att Robin älskade teckning och var väldigt bra på det också. Syrran reste på sig och skrek:

 

- Nu är magistern orättvis! Robin kan ta igen sin matte på annan tid, inte på hans favoritlektion!

 

Magistern sa något om vem som kunde avgöra sådana sker, syrran opponerade sig igen, och det sa ”pang”.

 

Gråtande lämnade syrran skolan för att berätta hemma hos mamma, som i sin tur fick medla och spela teater, mest för vår fortsatta skolgångs skull. Självklart höll hon på sin dotter innerst inne, men att säga det till magistern gick inte för sig. Syrran fick också reda på varför det måste spelas på det här sättet och accepterade det.

 

Min örfil kom när jag inte ville ha historia. ”Varför måste vi läsa om dom här skitkungarna?!, skrek 

jag och dängde historieboken i skolbänken. Till min glädje och förvåning så stämde de övriga i klass 5 och 6 in i min klagan. Kanske var det det som gjorde örfilen – utan att veta om det så blev jag en uppviglare och så satt den där! Jag skämdes lite, satte mig ner och visst blev det historia av den lektionen liksom andra därefter. När det gällde krig och liknande, så ritade magistern hela händelseförloppet på tavlan och det kunde vi ta in.