Mamma, min syster och jag

har varit hos doktorn.

Vi är ca 5 -6 år och på

vägen därifrån börjar

lillsyrran snyftandes säga:

”Mamma, gör inte som doktorn

sa, släpp inte ut oss på grönbete!”

 

                         *

 

Jag, ca 4 år, står ute på gården

och blickar ut mot sjön, som denna

soliga sommardag tycks ha stjärnor

på vattnet som jag liksom nästan

vill komma åt och riktigt ta i. Jag

frågar pappa vad det är för stjärnor

och han svarar att det inte är några

riktiga stjärnor utan att det är solens

strålar som speglar sig i vattnet så

att det bara ser ut som stjärnor.

-Jaha, säger jag, utan att riktigt

förstå. Jag fortsätter att titta och

förundras, för jag vill så gärna, så

gärna komma åt dem …

 

             *

 

Det saknades INTE busstreck i min

barndom. Ett av dem var att gräva

gropar i vägbanan och sätta ganska

stora träd i dem. Sedan gömde vi oss

i något buskage varifrån vi kunde se

hur bilförarna reagerade. Det var inte

så mycket trafik på den här tiden, så

vi kunde höra när det kom en bil.

Vi höll på rätt länge och de flesta bilar

bara väjde lite och körde vidare. En

lastbilsförare stannade dock en dag

och det var inte vem som helst. En kusin

till pappa! Han kunde ju se oss från sitt

höga fordon så han visste vilka han skällde

på. Han skrek åt oss att om inte vi slutade

med det där, så visste han vem han skulle

berätta för. Därmed var det buset över.

               *

 

Vi skulle sätta potatis i backen

bakom huset. Till bilden hör att

backen var brant, varför pappa

lånade en häst av en bonde i byn.

Det skulle gå fortare och lättare att

få till fårorna så. Hästen och pappa

kände inte varandra, vilket skulle ha

varit till stor fördel, för backen bjöd på

större svårigheter än förväntat. Pappa

började svära och gorma på hästen,

som ideligen fick backa och ta om fåran.

Hästen svettades, pappa svettades och

svor, mamma började skälla på pappa

för att han inte visste att inget blev bättre

av svordomar,  o s v, o s v.

 

Efter några timmar hade vi alla potäterna

satta i alla fall. Vi drog nog en tyst suck

av lättnad allihopa – kanske av olika

slag och förmodligen hästen av ett särskilt

slag.

Vi lånade aldrig mer någon häst för att sätta

potatis.

 

(Till pappas försvar kan jag säga att hans

nervositet berodde mest på gravt hjärtfel.

Han borde aldrig ha gjort det där över-

huvudtaget).

 

                                           *

 

Mamma startade en blomsteraffär när vi

gick i 5an – 6an ungefär. Hon hade blomster-

odlingar intill huset där vi bodde och en kväll

plockade hon ner krysantemer och ställde dem

i en hink i källaren för att ta med sig till affären

nästa dag. Påföljande morgon när hon ska

hämta dem, finns bara stjälkarna kvar i hinken,

utan blommor. Hon börjar se sig omkring och finner

de avknoppade blommorna prydligt upplagda i rader

i en lingonlåda! Stor förvirring utbröt om vem eller

vad eller var det något djur eller kanske en råtta och

fråga magistern vad han tror när ni kommer till skolan!

 

Vi frågade magistern som bara vände sig om och flinade!

Yvonne Westrin