Det var i början av mars och vi hade bakom oss en minst sagt jobbig tid av idogt snöande med igensnöade vägar och stora trafikproblem. Himlen var mulen och blåsten hård så att flingorna yrde  utanför både bilarnas och hemmens fönster. Det la sig en känsla av mörker och tristess inom en.

Så kom till slut - en dag i mitten av förra veckan – ett avbrott med ljus och sol och uppehåll. Hjärtat lättade och jag gick ut för att kunna verifiera att det var sant,  jag ville nästan ”ta” på väderleken för att tro på den. Jo, det var sant, längs med Hamngatan droppade det till och med från taken – men, aj, aj, vilka istappar det satt på en del tak! Man fick akta sig för att inte få en sån där på sig! Jag började räddhågat titta uppåt hela tiden och tittade väl lite för länge, för plötsligt blev jag yr av det. Jag klarade resten av Hamngatan genom att bedöma riskerna på lite längre sikt än att bara stirra rakt upp liksom.

Väl hemma sedan, började jag fundera på ljusets och vårens inverkan på oss människor. Det är tydligen så, tänkte jag, att ljus ute ger ljus inne i själen. Men varför då? Hur hänger det ihop? Jag funderade och funderade, men kom inte på något rimligt, vetenskapligt svar. Jag har definitivt inte förläst mig på området, det ska villigt erkännas, så svaret till mig själv blev ett slentrianmässigt och måhända ovetenskapligt ”det är bara så”. I nästa ögonblick kom det för mig att en del av förklaringen till att allt känns lättare, är själva vetskapen om att vi närmar oss vår och sommar. Ljuset klickar till påminnelse om att våren är på gång.

Med ljuset och vårvärmen förvandlas naturen från de kalla färgerna till de varmare. Det höstbruna,

frusna gräset färgas vackert grönt. Träden, som tåligt utstått vinterns köldnycker, sjunger nu en annan melodi i vinden. Knopparnas och grönskans melodi. Lövsprickningens toner. Hur många gånger har man inte stannat till i förundran över denna nyskapelse som återkommer varje vår? Dragit in vårluften i lungorna och tänkt: ”Ännu en gång får jag vara med om detta. Ännu har inte den tysta våren kommit”. (Ref: ”Tyst vår” av Rachel Carson, tidigt 60-tal). Den så kallade fotosyntesen ser till att tussilago, vitsippor och blåsippor fullkomligen bländar en i vissa områden!

Att våren ännu inte är tyst, kan man förstå när vårfåglarna börjar komma. Som jag ser det, är fågelsången det bästa med våren. Den ger verkligen vårkänslor och en känsla av att livet är både gott och i sin ordning. Stannar man till och lyssnar så kan man få för sig att de har ett meddelande till en. Man vill gärna tro det, men man har ju lärt sig att fåglar kommunicerar med varandra, inte med oss människor. Man kan försöka härma fågelljudet och då får man på sätt och vis ”svar”, eftersom de i början tror att det är en annan fågel som vill prata med dem. Efter ett tag så blir man avslöjad och så tystnar svaret.

Det har ofta hävdats att våren är förälskelsens och kärlekens årstid. Personligen håller jag bara delvis med. Visst är det lätt att dras med i den allmänna förtrollningen som våren ger och uppenbarar sig bara rätt person, så  k a n s k e  våren ger den där extra skjutsen mot varmare känslor. Som tur är, blir vi kära under årets alla årstider och betingelserna är inte så starkt bundna till en viss årstid som vi människor velat romantisera om. Katterna däremot, tycks falla för våren som parningstid. Vem har inte hört marskatterna stryka omkring och både råma och jama så där trånande? (Avvikelser finns – jag hade en katt på 70-talet, som hade den ovanan att springa ut och leta en partner så fort hon fött en kull kattungar! Detta fick tyvärr botas med p-piller). De större viltdjuren har hösten som parningstid. Naturen är så ordnad att de väljer parningstid i förhållande till när det blir bäst för avkomman att födas och växa upp. Naturen är god. På riktigt!

Yvonne Westrin, 10/3, 2018