(F + siffra står för ”frustration” + 1, 2 osv)

Jag vaknar när jag vaknar, d v s när hjärnan vilat klart, inte sällan redan efter fem timmars sömn, men då brukar jag säga till hjärnan att sova lite till, och det gör den så lydigt och så gärna så, tills det blir inalles ca sex till sju timmars sömn. Att stiga upp tidigt på morgonen tillhör inte nattmänniskans sätt att vara, nej det blir oftast fram emot kl 11 som jag slänger benen över sängkanten, betraktar min otympliga kropp i garderobskåpets spegel mittemot (flyttkarlarna ställde det där!) - och – därefter lovar jag att jag når vakenhetsgrad ett i alla fall! (F 1)

Badrummet står därnäst på tur, inget konstigt med det, men varför i himmelens namn måste jag numera alltid på något konstigt sätt vrida på fötterna så att badrumsmattan kommer snett och är på väg in under badkaret! Det gjorde jag aldrig förr! Jag mumlar någon lätt svordom, rättar till mattan, varvid jag får lite lätt yrsel och sedan är det morgonens stora hägring: rökning (jag vet att det är farligt) + starkt kaffe + två mackor. (F 2, F 3)

Vägen till frukosten är långsam och omständlig, jag begriper inte varför jag ställer in osten i kylen utan att ha lagt ostskivor på brödet, får ta ut den igen och göra om. Det är så roligt så man kunde skratta på sig. Under det här arbetet fram och tillbaka, inte bara med händerna utan också med fötterna, har jag självklart vikt upp mattorna några gånger och haft ner stolsitsens kudde på golvet.

(Helt sant, det blir F 4, F 5, F 6)

Radion och mobilen är mina två följeslagare under några timmar tills det blir duschen vid 14-tiden. Den förlöper än så länge normalt, men sedan har vi det här med påklädningen, som inte riktigt går smidigt längre. Alltså, strumpbyxorna – är det jag som blivit så deformerad att det ena strumpbenet alltid måste korva sig snett, eller är det strumpbyxorna som är felgjorda!? Det var lite problem när jag var yngre också, men nuförtiden är det varenda j gång! Man börjar svettas av ren ilska och nervositet, för naturligtvis händer detta oftast när man har en tid att passa. (F 7, F 8)

Jag styr sedan stegen mot city med en gångstav i vardera hand. Har man ont i ryggen så är dessa till stor hjälp. Jag går och tittar i olika affärer, köper sällan något, men lite mat måste man ju handla, varför jag går in på centrala Sundsvalls enda (!) mataffär, ICA Esplanad. Eftersom jag är rätt så kort, når jag sällan de högst placerade varorna. Den här gången är det en chokladask som ska vara en present till en kompis. Hur jag än sträcker mig, så når jag inte upp till översta hyllan. Jag går iväg till självbetjäningen där det alltid brukar stå en s k ”övervakare”. Hon bara skakar på huvudet och säger att hon måste stå där, hon får inte gå ifrån som det heter. Jag påpekar att hon kan ringa någon lämplig, men då hör en av kunderna detta samtal och säger att han kan hjälpa mig (en göteborgare, vilket inte förvånade mig det minsta). Jag får min choklad och tackar för vänligheten. (F 9, F 10)

Vägen hem blir inte till fots, för jag kan inte bära mer än l – 2 kg längre, därför tar jag treans buss hem. Stavar i kombination med bärkasse går inte heller riktigt ihop, så bara av den anledningen …

På bussen placerar jag stavarna till höger om mig och tänker att nu får jag inte glömma dem, vilket har hänt ett antal gånger. När jag kommer till Sporthallens hållplats, reser jag på mig och känner att jag måste rätta till kappan och halsduken. När detta är gjort tar jag bärkassen i vänster hand, går av bussen och ser bussen fara iväg. Precis då skriker jag: ”Stavarna! Helvete!” (F 11, F 12)

Vägen upp till bostaden är kanske inte så lång för en ung och frisk person, men för mig är den besvärlig om jag handlat något. Jag får ställa ner kassen på marken ca sju till åtta gånger innan jag kommit fram. Väl uppe på sjätte våningen, tar jag upp nyckeln för att låsa upp dörren. Det krånglar med precisionen när jag ska måtta in nyckeln i låset. Det blir tredje gången gillt och så är jag äntligen inne. (F 13, F 14)

Klockan är ca halv sex och nu ska jag äntligen laga den där linssoppan som kompisen rekommenderade. En liter vatten och två dl linser, läste jag, men linserna skulle tvättas stod det på paketet. Jag sköljer gång nr ett och sedan ska jag hälla ut den andra omgången vatten … Trots att jag tänker rätt så blir det fel, locket på kastrullen glider lite och ca en halv dl linser ligger i slasken!Det blev droppen!Rösten upp i superfalsett, slår jag kastrullen så hårt i diskbänken att det ekar i mina tinnitus-öron. ”Jag har ju inte sagt det!” var ordalydelsen i falsetten. (F 15)